marcus sjöström | den där marcus

There’s a glitch in the system

En vän till mig postade en länk till en film på Youtube förra veckan. Filmen hette The Art of Glitch (finns i slutet av inlägget) och den gjorde mig både glad och nyfiken. En glitch kan lite slarvigt beskrivas som ett tillfälligt eller mindre fel i ett system. Som metod eller fenomen inom konsten är glitch snarare en medveten förvrängning av data i en bild- eller ljudfil (eller signal/impuls eller vad man nu kallar det i fallet circuit bending). Det här är ingenting jag har direkt kunskap om, jag bara såg nämnda film/inslag och gillade vad jag såg. Som ett enkelt exempel testade jag att förvränga en bild på ett oerhört enkelt sätt. Jag tog en bild, sparade om den i bmp-format, öppnade upp den i WordPad och sparade den sedan igen. WordPad är inte gjort för att öppna och spara bilder så det förvrängde datat tillräckligt för att bilden ska bli knas, men inte tillräckligt för att bilden ska bli oläsbar. Ett tips jag fick av internet som visade sig vara både enkelt och gav bra resultat.

Originalbild:

Glitchad bild:

Ok. Jag ser på dig att du inte är imponerad. Men det var inte riktigt min ambition heller. Jag ville bara förklara fenomenet lite. Kolla på filmen nedan istället. Tror den kommer att göra dig gladare:

26 augusti 2012 | Comments (0) | Permalink

Gif-animeringar de luxe

Ville bara slänga ur mig en länk till en amerikansk designer vid namn Mattew DeVito. Med hjälp av After Effects och Cinema 4D gör han gif-animeringar som är smärtsamt vackra. Klicka på bilden nedan och häpna.

19 augusti 2012 | Comments (0) | Permalink

The voyages of NyaRan

Jag älskar Japan. Det är ingen hemlighet. Skulle kunna försöka räkna upp anledningar till varför, men det skulle ta för lång tid. Just nu nöjer vi oss med en eller två.

En sak som verkligen tilltalar mig är hur mycket som räknas som barnsligt i västvärlden – tecknat, sagor, tv-spel och det uppenbart gulliga (kawaii!) till exempel – har en lika självklar plats i vuxenvärlden i Japan. En historia om krig, elände och ond bråd död kan på ett självklart sätt ta formen av en fabel och illustreras med kaniner och hamstrar med automatvapen. Jag har inte för avsikt att analysera varför det är så (stress, press, hård disciplin, tydliga hierarkier, extremt tydliga könsroller etc. från att man är typ fem till att man är död kan vara en anledning till att man både blir vuxen för tidigt och att man som vuxen gärna återvänder till det barnsliga när man vill koppla av), men det tilltalar mig som sagt var.

Resultatet av ovanstående är att mycket av den offentliga kommunikationen i Japan (och en handfull grannländer) har en stark och tydlig egen identitet jämfört med omvärlden. Det finns så mycket som vid en snabb blick föder tanken ”bara i Japan”. Oavsett om det gäller seriefigurer på varningsskyltar eller galet förnedrande tv-underhållning. (Tabu är roligt. Viss tabu i alla fall. Som sex i USA. I ett land där att ”tappa ansiktet” är något av det värsta man kan råka ut för är det självklart att bred underhållning gärna kretsar kring folk som gör bort sig. Typ.)

Inser att jag håller på att flyta iväg för långt i pseudointellektuella och kvasifilosofiska analyser och det var ju faktiskt inte det som var avsikten med det här inlägget. Avsikten var egentligen bara att visa några roliga filmer med en gullig katt: NyaRan. NyaRan är en slags talesperson/-djur/-katt för ett japanskt företag vid namn Jalan och har i sin roll varit huvudperson/-djur/-katt i ett flertal reklamfilmer. Nedan följer ett par av dem. Det finns fler på Jalans hemsida. Enjoy!

17 augusti 2012 | Comments (0) | Permalink

Säg hej till Alex

I våras hjälpte jag min systerson Alex med en presentationsfilm till en ansökan till en utbildning. Tyvärr blev han inte antagen (den här gången), men filmen blev rolig och förtjänar att ses av fler. Säg hej till Alex.

14 augusti 2012 | Comments (0) | Permalink

16 rader, 2012-08-08

Äh, vad säger ni? Ska vi köra några rader till?

Riktigt roligt att sitta och skriva och klura. Inser att jag senaste tiden funderat mer på vad de artister jag gillar har för rimstrukturer och stil. Försökt hitta vad jag går igång på och vad jag tycker låter bra. Lurat på vad min stil kan tänkas vara. Experimenterat mer. Testat att byta plats på ord och meningar för att se om det flyter bättre. Lekt med betoningar. Och så vidare. Dock inte lika ambitiöst och pretentiöst som det där säkert lät. Fortfarande bara en kul grej.

Musiken kommer från en (i mitt tycke) riktig klassiker: året var 1986, artisten heter Joeski Love och låten heter Pee-Wee’s Dance. Och samplingen/slingan i början är såklart Tequila. Och för den som inte känner igen rösten i slutet så kan jag berätta att den kommer härifrån.

Lyssna:

Here is the Music Player. You need to installl flash player to show this cool thing!

(Och så finns den här för nedladdning: 16 rader (2012-08-08))

08 augusti 2012 | Comments (0) | Permalink

16 rader, 2012-08-02

Dags för omgång två. Den här gången är musiken snodd från Lords of the Underground och deras banger Chief Rocka från 1993.

Och jag kanske behöver förtydliga varför det är just 16 rader jag valt. Det är ett versmått som varit väldigt vanligt inom hiphop (och antagligen andra genrer). 3 verser med 16 rader varvat med 3 refränger. Speciellt vanligt är det vid inhopp i andras låtar – gästartisten får ”16 bars” till förfogande. Typ så.

I alla fall. Här kommer 16 nya rader.

Lyssna:

Here is the Music Player. You need to installl flash player to show this cool thing!

(Och så finns den här för nedladdning: 16 rader (2012-08-02))

02 augusti 2012 | Comments (0) | Permalink

16 rader, 2012-07-31

Vem är snart 40 och leker rappare på nätet? Just det. Marcus.

När jag gick i gymnasiet brukade jag och min kompis Tobbe sitta och skriva rim. Vi skrev massor. Vissa saker var nog till och med rätt bra. Men av någon anledning så övade vi aldrig på att rappa så texterna blev aldrig låtar. Och vi blev aldrig rappare utan mer någon slags psuedopoeter.

Ibland när jag är ute och går och lyssnar på musik så händer det att jag börjar försöka formulera egna rim till musiken. Bara som en kul grej. En slags kreativ övning.

Senaste tiden har jag av någon anledning fått allt starkare lust att försöka mig på att göra lite egna låtar. Ta upp tråden där jag tappade den för sisådär 20 år sedan. Bara som en kul grej. En slags kreativ övning.

Inom hiphop-musiken finns det en term man hör ganska ofta: ”16 bars”. Fritt översatt blir det 16 rader. Idag skapade jag ett nytt litet projekt till mig själv. Sno eller göra ett beat, skriva ihop 16 rader och sen spela in det. Jag har inget jag vill säga. Jag är dålig på att rappa. Resultatet blir således mer pinsamt än bra. Men det bjuder jag på. För det är väldigt roligt.

Med allt det sagt kommer här mina första 16 rader. Musiken i bakgrunden är en av mina favoriter. Artisten heter egentligen Michel Gonet och låten heter Flower Dance, men det är Thomas Rusiak som gjort slingan känd via sina låtar Suckers och Suckers Pt II.

Lyssna:

Here is the Music Player. You need to installl flash player to show this cool thing!

(Och så finns den här för nedladdning: 16 rader (2012-07-31))

31 juli 2012 | Comments (0) | Permalink

Pixelpyssel

Någon gång förra sommaren köpte jag en liten hink med blandade pärlor. Tanken var att snickra ihop lite blandade små pixelfigurer. Det blev aldrig så. Jag bara köpte den och sen blev den stående. Berlin-trippen förra helgen gav mig lite design/pyssel/whatever-inspiration så idag letade jag fram burken och satte mig och plockade och pillade ett tag. Oväntat roligt. Enda tråkiga var att det tog mycket längre tid att leta fram pärlor i rätt färg än det tog att lägga motivet. Och att plattan som följde med var ganska liten. Således har jag nu beställt större plattor och sorterade pärlor i blandade färger. Förhoppningsvis fler pixelfigurer framöver alltså.

29 juli 2012 | Comments (0) | Permalink

Berlin, dag 4

Sover dåligt, vaknar tidigt. Eller, nåja, före nio i alla fall. Rejäl hotellfrukost igen. En öl i solen på det. Hett, hett, hett. Berlin brinner idag. Sista dagen. Vad göra? Promenad mot Reichstag. Minnesmonumnet för judarna. Mäktigt. Och där är riksdagen. Området framför jättestort och spöklikt tomt. Bortsett från alla turister med kameror (Hej!). Vi delar upp oss. A & A mot Dalimuséet, jag och L mot fler monument. Långpromenad. Mycket att titta på. Kontraster. Grym stad. Centralstationen. Stor. Snygg. Bagel och munk från Dunkin’ Donuts får bli lunchen. Stor uteservering nere vid vattnet. Stekande sol, solstolar och solslöa människor. Sjukt skönt. Lite fönstershopping på väg tillbaka mot Checkpoint Charlie. Måste tillbaka och köpa den där street art-boken som jag inte köpte igår. Passerar förbi Currywurst-muséet. Ska vi in? Nja, kö och lite tid kvar. Får bli ett besök i restaurangen i alla fall. Liten pappmugg med korv, stark ketshup och en massa curry. Snart vid hotellet igen. En döner-kebap först. Måste ju. Gigantisk, god och billig. Bra skit. Dags att bege sig hemåt igen. På riktigt. Planerar att äta middag på flygplatsen. Checkar in. Konstaterar att matutbudet utgörs av ett par olika baguettmackor. Nåja. Får sällskap på planet av en något ouppfostrad man i femtioårsåldern som varit i Grekland. Berättar att han fått byta flyg tre gånger för att ta sig hem. Pratar om resor med ”polare”. Gissar att han är frånskild. Och lite berusad. Snabbt tillbaka i Stockholm. Ett krånglande bagageband och en timmes väntan på väskorna får avsluta resan.

Med mig hem från Berlin fick jag en ilsket rödbränd nacke, mängder med bilder, lite souvernirer och minnen för livet. Tack Berlin och tack bästa resesällskapet. Vi lär synas snart igen.

25 juli 2012 | Comments (0) | Permalink

Berlin, dag 3

Vaknar pigg. Och hungrig. Frukost och en minipromenad runt hotellet. Bara för att. Alla klara? Då drar vi. Målet för förmiddagen är Computerspiele Museum. Fast först en promenad och en kaffe. Karl Marx överallt. Där borta är det. Pong. Donkey Kong. Pac-Man med enorm joystick. Snyggt ställe. I särklass roligast: Pain Station. Pong med fysiska straff. Hetta, stötar och rapp på handen. Och sen souvernirer. En tisha. Två böcker. Någon slags USB-sticka med spel och grejer. Lite mer promenad i Östberlin. Shoppar en Street Art-bok. Äter pizza och pasta. Största chokladbutiken jag någonsin sett. Nice. Very nice. Checkpoint Charlie. Oändligt med turister. Muren. Historia. Sen det läskigaste jag gjort typ någonsin. Vajerförankrad ballong som tar oss upp 150 meter i luften. Fantastisk utsikt. Fantastiskt obehagligt. Jag tror jag ska dö. Alla andra ler, skrattar och älskar det. Behöver en öl. Och en stol. Börjar bli middagsdags. Går till Sony Center. Framtiden. Idag blir det tysk mat för första gången under resan. Surkål, knödel, fläsk och korvar. Och öl. Mättast. Passerar en Donkin’ Donuts på väg därifrån. Kanske får plats med en efterrätt också? Jepp. Tillbaka mot hotellet. En sista öl. Lång dag. Grym dag. Riktigt grym. En dag kvar nu.

24 juli 2012 | Comments (0) | Permalink